(Högst) personliga intryck av Sound of Stockholm 2013
Som kontaktperson till Cikada mötte jag deras producent, Ludvig Claeson, som avtalat kl. 14 tisdag 5 november nära Kulturhuset, så att jag kunde hjälpa honom att hitta till Brunkebergsfaret, där Kulturhuset har en lastkaj för stora transporter. Ludvig kom med en bil knökfull av ensemblens slagverk, kontrabas och lite till. Henrik var där också och kom ner och var med till att ta emot och köra allting upp i hissen.
Jag hade tagit hjälp av svåger Hasse Mellnäs, så att han och jag sedan kunde parkera bilen så lättåtkomligt som möjligt. Det visade sig att det gick att lösa inom samma garage, vilket inte hade framgått tydligt innan.
Klockan ca 16 när allting var på plats och repetitionen kunde börja lät det plötsligt från Henrik: ”Var är vibrafonen”? Det var det ingen som visste, men frågan utlöste en snabb reaktion, där Henrik ringde Kroumata och fick avtal om att vi kunde komma dit och hämta en. Henrik och jag tog den norska bilen och Ulrik hade varit vänlig att ställa fram vibrafonen, så att det bara var att lasta in den i bilen. Räkning på hyra är att vänta.
Och jag har just mejlat räkning till Ludvig på parkeringsavgiften 420 kr (7 t. à 60 kr), som jag fick betala med mitt Visakort.
Konserten var fin och jag ser fram mot att höra Henriks stycke i radion så småningom, eftersom jag hade lite svårt att koncentrera mig, därför att jag visste att så fort konserten var slut skulle jag rusa ner på podiet och flytta vibrafonen och frakta ner den till lastkajen och en väntande bil som Magnus hade ordnat på festivalens räkning. Som tur var fanns även Pontus på plats och kunde dela vibrafonen i sina beståndsdelar så att den gick in i bilen. Under dagen hade jag varit hemma och hämtat nycklarna till Capitol och med hjälp av den trevliga chauffören Johannes kom vibrafonen tillbaka och på plats bakom skynket – rakt igenom en repeterande kör som lyckligtvis hade paus just då. Och den norska bilen hann bli fylld med resten och komma ut ur garaget innan det stängde kl. 21.
Vollen United-konserten onsdag gick så vitt jag kunde bedöma utan komplikationer. Catharina höll i kontakten. Alla stycken hade långa textsjok och vi borde kanske innan ha tagit ställning till om det skulle finnas textblad. Peter Lindroth hade gjort textblad till sitt stycke, vilket var bra. Det var en väldigt vacker och sorglig text.
Eftersom Pontus hade fått ändrade arbetstider kunde han inte vara med på torsdagen på dagtid och ta hand om Curious Chamber Players. Catharina och jag delade på det, så att jag tog emot deras instrumenttransport, eftersom jag visste hur man gjorde från tisdagen. Kjelle var redan i garaget när jag kom lite före avtalad tid kl. 9.
Det gick snabbt att få upp allting och Kulturhusets tekniker var otåliga efter att komma i gång. De var nog förberedda på att riggningen skulle ta tid och jag misstänkte det värsta när jag så flera rullar med hönsnät . Vi trodde musikerna skulle komma 9.30 så det blev lite spänt innan de började komma kl. 10.
Medans Kulturhusets två tekniker tillsammans med flera av musikerna gick i gång med att sy ihop tre längder hönsnät till ett ca 6 kvadratmeter stort stycke, satt slagverkaren och gjorde i ordning en massa långa liner med krokar i änderna. Rei satte i gång att blåsa luft i små papperspåsar, det skulle vara minst hundra. Jag tänkte att jag kunde bistå med det och det var väl här mina aggressioner började, därför att jag snabbt insåg att jag var jättedålig på det. Så fort jag försökta slå gummisnodd runt en uppblåst påse fes luften ut. Rei var inte heller så bra i början, men han lärde sig. Malin var suverän.
Jag undrade om vi var tillbaka i 60-talet.
Jag backade ut och gick i stället och handlade frukt och vatten och blev bett om att köpa en back ägg, medan Rei gick ut och köpte flera gummisnoddar, eftersom de hade tagit slut allt för fort.
Catharina kom ganska snart och då passade jag på att gå hem några timmar. Då ringde Catharina och berättade att programtidningarna var slut och frågade om jag kunde göra programblad till vår konsert. Jag skrev av efter mitt ex av programtidningen och jag printade för säkerhets skull ut 120 ex. Om det hade varit mindre stressigt hade jag kanske tänkt på att kolla upp om något i programmet hade ändrats.
När jag kom med dem var det därför väldigt mycket som var fel. Ett verk hade avlösts av ett annat, programordningen var ändrad och gitarristen var inte med i medverkandelistan. Men Pontus presenterade konserten och kunde då göra uppmärksam på ändringarna.
Under tiden hade ju scenografin blivit klar och jag måste erkänna att den var rätt fin. Hönsnätet hade jag redan sett bli hissat upp som tak och nu hängde ett par hundra uppblåsta papperspåsar ner därifrån. Det såg nästan ut som en Sören Brunes-scenografi.
Det var Hanna Hartmans stycke som krävde 15 personer flera timmar att rigga upp till ett stycke med max 15’ speltid, då vi fick höra och se äggskal och valnötter bli kraschade med förstärkning. Utöver alla hängande påsar som musikerna gick loss på mot slutet av stycket hade varje musiker en hög med större papperspåsar som blev uppblåsta och pangade efter partitur och med insatser av dirigenten, som även hade till uppgift att krascha äggskal. Det hände nog lite annat också, men detta var det som gjorde störst intryck på mig.
Efter styckets slut blev det nödvändig städning innan konserten kunde fortsätta och det var snyggt att se alla musikerna delta.
Konserten fortsatte och med Rei som dirigent får man ibland No-teater-känsla. Vackert!
I övrigt beundrade jag Kulturhusets tekniker för det sätt de jobbade, koncentrerade, utan att ifrågasätta något och med bra förslag till lösning av diverse problem.
När konserten var slut (med 20 minuters försening) och Catharina och jag skulle rensa logen innan nästa ensemble skulle in stod bl.a. ett 2-3 liters glas med rå äggmassa (de måste ha varit ute och köpt flera ägg medan jag var borta) och eftersom musikerna sade att de inte orkade baka flera sockerkakor och göra flera omeletter, som de tydligen har gjort tidigare, så spolades allt ut i toaletten, vilket förstås gjorde att mitt husmorshjärta fick ont i röven. När man är född på 30-talet kastar man inte mat! Men självklart gick det inte att lösa annorlunda just då.
Men a propos 60-talet: Det var i alla fall ingen som sågade sig i benet.
Jag tyckte att det var synd att en av landets finaste pianister skulle tillbringa en timme med att leta efter klangen inne i en totalpackad flygels inälvor – Kristine Scholz och Lise-Lotte Norelius, Klangsuche onsdag kväll. Jag hoppas de själva tyckte att de hittade den. Klangen. Jag satt hela tiden och tänkte på att skyddsombudet borde komma och befria Kristines rygg för en hopplös arbetsställning.
Anna Lindal bjöd på sig själv i sin syntjuntafilial, där hon drog upp kjolen och trädde in benen i en röd hemstickning som tillsammans med violinen anslöts till förstärkare. Med hjälp av knänas rörelser blev stickningen ett instrument, som enligt Anna ibland tog över och själv bestämde utan att hon kunde kontrollera det.
Det var faktiskt kul.
Och överhuvudtaget är det ju roligt med festival och fantastiskt att vara i Kulturhuset. Det är också roligt att vara med om att få saker att fungera praktiskt, även om jag som det framgår inte var odelad begeistrad för allt på programmet.
Jag saknade att höra flera toner som omväxling till alla ljud. Men det finns ju gott om tillfällen att göra det i andra sammanhang.
På tal om att få saker att fungera så skulle det inte finnas någon festival värd namnet utan Kulturhusets Monica Dikanski som gick runt med sin vänliga blick och kollade att allt var ok och Audioramas Karin Starre som bara var där hela tiden. Utan de två hade det varit kaos.
Birgitte
