Johan Svensson: morendo (2022)
Hans Gefors: Bluebeard (2022)
Joakim Sandgren: Bandes Invisibles för vibrafon & eam (2022)
Zacharias Ehnvall: Tillfälligt krumhorn utslaget i rumtid blommar likt frosten (2022)
Britta Byström: Alfabet (2022)

Samtliga verk uruppförs och är beställningsverk av Norrbotten NEO.

Konsertprogrammet ramas in av sångfenomenet Alexandra Büchel som här får två nyskrivna verk dedikerade till sig. Ett av Britta Byström och ett av Hans Gefors.

Hans Gefors letar i poesin och nämner hur han söker inspiration från sonetten Bluebeard (Blåskägg på svenska) av amerikanska poeten Edna S:t Vincent Millay som var en mästare på formell vers och sonetter: “Här möter vi en kvinnlig Blåskägg – det är det speciella med dikten. Hennes kärlekspartner har öppnat en dörr som borde förblivit stängd.”

Britta Byström inspireras av Inger Christensens poetiska användning av både ordens klang och den matematiska form, som hon använder i sin diktsvit. Men såväl i Christensens diktning som i Byströms tonsättning är det uppfinningsrikedomen och lekfullheten som inspirerar: “Det finns också en utveckling i diktsviten – från ljus till mörker som kommer att avspegla sig i musiken.”

Därutöver möter vi Zacharias Ehnvalls och Johan Svenssons musik. Svenssons musik har obönhörligen utforskat en musik som befinner sig i ett hybridland mellan det mänskliga och det maskinella. Teknologin influerar instrumenten och vice versa. För Norrbotten NEO möter vi den akustiska sidan av Svenssons musik, men hybridpräglingen, kan vi nog vara förvissade om, kommer nog att höras och märkas.

Ehnvall frågar sig i sitt nya stycke hur ett krumhorn låter. Ehnvall, organist i grunden, associerar allegoriskt men även utifrån orgelstämman med samma namn. Krumhornets särart växer till en intrikat och klanglig dröm, där Ehnvall själv formulerar verket som en poetisk fråga: ”Hur bygger man ett krumhorn i det så förgängliga material vi kallar ljud och vad blir konsekvensen när det, likt frostens rosor, sprider sig i vårt kalla medium; rumstiden?”