De tre stråkmusikerna i ensemble recherche presenterar tre verk för stråktrio av tre tonsättare från tre olika länder och med tre olika ingångar i sina kompositioner. Helmut Lachenmann, en tonsättare som är väl bekant för medlemmarna i ensemblen, strävar enligt egen utsago i sina senare verk framåt inte mot det okända, utan mot det kända. I Mes adieux blir det en krock mellan det bekanta och det främmande, mellan stråktrions struktur och tonsättarens egna dito.

Norska Kristine Tjøgersen reflekterar i Habitat över människors och djurs livsmiljöer; urbana ljud från musikernas hemmamiljöer har varvats med ljud från den sydostasiatiska gibbonen och från en australisk grodart med ett säreget, igenkännbart läte. Tebogo Monnakgotla har beskrivit sin kompositionsprocess som att hon ser abstrakta bilder som hon försöker fånga i musik genom att översätta bildernas färger och densitet i klanger. Hon beskriver själv sin musik som organisk och ganska skir. Konserten avslutas med Monnakgotlas Fem stycken för stråktrio.

• Helmut Lachenmann (1935): Stråktrio nr 2, ”Mes adieux” (2021/2022)
• Kristine Tjøgersen (1982): Habitat (2022)
• Tebogo Monnakgotla (1972): Fem stycken för stråktrio (2007)

Verkkommentarer

Helmut Lachenmann: Stråktrio nr 2, ”Mes adieux”

En tonsättares introduktion till vad som har skapats, inte bara för ett programhäfte, borde uppfattas som vilseledande, särskilt utan en förståelse för helheten. En tonsättare har inget att säga till sin omgivning, än mindre till samhället. Laddad av kreativitet måste han skapa någonting, ledd av sina visioner. Han är ett medium. Och den slutliga skapelsen kommer att ”säga” mer till vilken lyssnare som helst, inte minst till tonsättaren själv, än vad han skulle kunna föreställa sig. Men, om det ändå önskas:

Min andra stråktrio är – som vart och ett av mina verk – resultatet av en strävan efter att vidga min kompositionsmetod, som jag utvecklat sedan 1969, till ”instrumental musique concrète”, utan att släppa tillvägagångssättet. Detta tillvägagångssätt har alltid, på olika sätt, placerat ljudets fysiska energi i musikupplevelsens kärna, och därigenom försatt själva begreppet musik, på ett desillusionerande sätt, i fara.

I mina senare verk har det varit ett sätt att sträva framåt inte mot det okända, utan det kända. Lyssnande blir i mötet till observerande – även av en själv – när ens egna struktur krockar med strukturen i ett verk; i denna nya stråktrio i form av mötet med det fullständigt bekanta och samtidigt, i ett annat ljus, med det som har blivit främmande och därmed ”muntert” avvikande. (Än en gång, alltså, som i min tidigare skrivna hornkonsert My Melodies och på samma gång i Mes adieux.)

Text: Helmut Lachenmann

Översatt till svenska av David Saulesco

Kristine Tjøgersen: Habitat

I detta verk har jag utforskat ljuden i olika livsmiljöer och omvandlat dem till en stråktrio. En livsmiljö, ett habitat, är den plats där en organism gör sig hemmastadd, som innehåller allting ett djur behöver för att överleva såsom skydd, vatten, mat och utrymme. Jag har utforskat ljud från både människors och andra djurs livsmiljöer. Inspelningar gjorda av musikerna i ensemble recherche, i deras egna hemmamiljöer – såsom ett gammalt kylskåp och andra köksljud, ett kafé i Paris, fågelsång utanför en lägenhet i Freiburg – har utforskats och omvandlats till deras respektive instrument.

Dessutom hörs i verket olika djurs naturliga livsmiljöer, såsom den sydostasiatiska gibbonen och den australiska grodan limnodynastes interioris, eller ”pobblebonk” som den kallas. Pobblebonk-grodans idealiska livsmiljö är flodslätter och träskmarker. De lever en stor del av sin tid under marken och visar sig endast i parningstid. De är kända för sina typiska ”bonk”-läten. Gibboner lever i den asiatiska regnskogen i tydligt uppdelade revir, som de försvarar med kraftfulla röstliga och kroppsliga uppvisningar. Det vokala inslaget, som kan höras på upp till en kilometers avstånd, är en duett mellan ett gibbonpar.

Gemensamt för de flesta djurarter är att hanar, och i vissa fall även honor, sjunger för att locka till sig en partner, såväl som för att markera sina revir. Utifrån sången går det inte bara att identifiera en viss individ utan också vilket revir den lever i. Både gibbonen och pobblebonk-grodan hotas av att deras livsmiljöer krymper på grund av såväl skogsavverkning som av skogsbränder.

Läs mer om Kristines stycke här: https://kristinetjogersen.no/Habitat

Text: Kristine Tjøgersen

Översatt till svenska av David Saulesco

Tebogo Monnakgotla (1972): Fem stycken för stråktrio

Så här säger Tebogo själv om stycket:

- Det är en beställning från Sveriges Radio när jag var hustonsättare där 2007 och skrev för stråktrion Zilliacus Persson Raitinen. Till skillnad från en stråkkvartett, som man på ett sätt kan tänka på som ett instrument med ett gemensamt sound, så tänker jag mer på en stråktrio som tre solister… Men samtidigt med gemensamma partier.

Intevjuavad av Karin Ester Jacobson för Levande Musik. https://www.levandemusik.org/post/tebogo-monnakglotta