Ivo Nilsson (1966): FOG (2021), uruppförande
    1. The Mist
    2. The Cloud
    3. The Breath
Peter Schuback (1947): Lamento (2021), uruppförande
Peter Lindroth (1950): Duclapi (2021), uruppförande
Katarina Leyman (1963): Embroideries (2015)
    1. Silvery Threads
    2. Running Stitches
    3. Silken Strands
    4. Bold Patterns
    5. Florid Lines
Marie Samuelsson (1956): Somebody is Learning How to Fly (2012)
Niklas Breman (1966): Asayake II (2016/2018)

Ursprunget till Peter Lindroths Duclapi var ett projekt som aldrig blev av. Men när frågan kom ifall han ville skriva ett stycke för Stefan och Katarina kunde han inte tacka nej. ”Som så ofta i mina stycken börjar det som en rent intellektuell konstruktion”, berättar tonsättaren, ”med utgångspunkt i ett rytmiskt raster baserat på små expanderade moduler i flera lager.” Men slutresultatet är inte ett bara en intellektuell exercis. Under kompositionsprocessen ”har hela härligheten knådats”, som Lindroth uttrycker det, tills stycket har fått eget liv.

Tonsättaren och trombonisten Ivo Nilsson har gjort flera bearbetningar av den italienske 1900-talsförfattaren Italo Calvinos verk. Den tresatsiga duon FOG är, liksom den tidigare kvartetten SMOG, inspirerad av en och samma novell av Calvino. I novellen bedrivs en kampanj för att rena staden från smuts, men kampanjen bekostas i själva verket av nedsmutsarna själva. ”En text som i dag framstår som mer aktuell än någonsin då den förutsåg både klimatkrisen och debatten om ’fake news’”, berättar tonsättaren själv. Medan SMOG befinner sig uppe i skyarna rör sig FOG nere på marken i tre satser med de målande titlarna The Mist, The Cloud och The Breath.

Under Katarina Leymans arbete med sviten Embroideries för solopiano upptäckte hon allt fler paralleller mellan komposition och sömnad. Utgångspunkten för verket är det som till slut blev den femte och sista satsen, Florid Lines, och tanken att ”musiken skall flöda, blomstra, växa fram som en oberoende kraft och liksom växtligheten ta sin egen form” som tonsättaren själv beskriver det. Med några få undantag bygger alla satser på samma tonmaterial och satsnamnen – Silvery Threads, Running Stitches, Silken Strands, Bold Patterns och Florid Lines – beskriver också de likheter som Leyman upptäckte.

En bild av förväntan, av ivrigt flaxande vingar; av besvikelse; men också av envishet, och – slutligen – triumf målar Marie Samuelsson upp i Somebody is Learning How to Fly för soloklarinett. Instrumentet ”försöker vrida sig ur tremulerande figurer” berättar tonsättaren själv om klarinettens upprepade försök att lyfta från marken. Till slut, buren av kvartstoner och multiphonics, får den till slut luft under vingarna och stiger till himlen.

”Vissa verk skrivs med avsikt och planering”, berättar Peter Schuback, men förklarar sedan att hans Lamento inte är ett sådant verk ”då ett lamento är något som uppstår spontant”. Ordet ’lamento’ syftar på en dikt eller sång som uttrycker sorg. Det här verket för klarinett och piano skrevs efter att Schuback färdigställt ett annat verk, Oração för solocello. Det verket, vars titel är det portugisiska ordet för ’bön’, handlade om olika mentala stadier under pandemin såsom hopp, sorg, splittring och desperation. Lamento tillkom som en följd av det verket och, med Schubacks egna ord, ”söker sig fram ur ett stillestånd i ett ensamt varande”.

Kanhända är det i den himmel som Marie Samuelsson lyfter klarinetten till som Niklas Bremans Asayake II utspelar sig. ”Asayake” betyder ”morgonrodnad” på japanska och verket inleds med klarinetten som ensam stiger upp med solen i ett stillsamt lugn. När pianot väl gör entré byter musiken karaktär och det stillsamma soluppgångsmotivet varieras i verkets rytmiskt friska, dansanta huvuddel som även innefattar en solokadens för klarinetten.