Gunnar Bucht (1927): Stråkkvartett nr 5, uruppförande (2017)
Jan W. Morthenson (1940): Ancora (1983)
Anna Einarsson (1978): Courage, mon amie, uruppförande (2020)
Jonas Valfridsson (1980): Stråkkvartett nr 3, uruppförande (2020–2021)

Anna Einarsson är något av en musikalisk kameleont. Hennes uttryck spänner över jazz, konstmusik och elektronisk musik och inrymmer såväl opera och orkestermusik som jazzmusik för barn. Courage, mon amie för stråkkvartett är, liksom Jonas Valfridssons stråkkvartett, färgat av coronapandemin. Men även personliga prövningar sammanföll med skapelseprocessen.

Uttryck för tungsinthet eller sorg i sociala medier möts gärna av glättiga utrop och gulliga emojis som, om än säkert är ärligt menade uttryck för stöd och uppmuntran, lätt upplevs som tomma och distanserade. Einarssons fransktalande väninnas nyktra uppmaning ”courage, mon amie” – fatta mod, min vän – blev däremot en fyrbåk som, i Einarssons egna ord, ”bröt igenom mörkret och visade vägen framåt”. Musiken trevar sig fram med olika impulser som avlöser varandra.

Jonas Valfridsson är inte främmande för att ta in människans mörker i sin musik. Orkesterverket Biķernieku Mežs, beställt och uruppfört av Sinfonietta Rīga, skrevs till minne av de tiotusentals människor – framför allt judar – som mördades i biķernieku-skogen under nazisternas ockupation. Valfridssons tredje stråkkvartett, som här får sitt uruppförande, är ett av alla verk som skapats under, och präglats av, pandemin. Men i detta fall är det inte i första hand pandemin i sig, utan en av de händelser som ägt rum samtidigt, som var motorn som satte igång tonsättarens penna.

Det var det belarusiska folkets uppror mot landets president Aleksandr Lukasjenko – en auktoritär ledare som många kallar diktator – som väckte Valfridsson ur en känsla av hopplöshet och håglöshet. När människor förtrycks, lider, dör, vad kan en tonsättare åstadkomma? Vad är hens kompetens värd när människoliv står på spel? Valfridssons tredje stråkkvartett är sprungen ur det belarusiska folkets uthållighet och motståndsvilja. Och vad är väl en revolution utan musik?

Gunnar Bucht hör till 1900-talets mer betydande svenska tonsättare, såväl för sina verk som för sina insatser som pedagog, debattör och som ordförande för bland annat Föreningen Svenska Tonsättare. Han skrev sin första stråkkvartett i tjugoårsåldern, som ett ”gesällprov” enligt honom själv, men det är framför allt orkestermusiken som lockat honom. Den femte och åtminstone hittills den senaste stråkkvartetten tillkom för bara fyra år sedan.

Bucht lockas av den klangliga omväxlingen: Stråkkvartetten rymmer både det lilla uttrycket och det stora, som till och med kan tangera det orkestrala. I yttersatserna tar han fasta på det stora uttrycket i kraftfulla utbrott medan de två mellansatserna tillåts vara mer inåtblickande, lågmälda. Tredje satsen bygger för övrigt på en musikalisk idé från tonsättarens ungdom, ett sätt att – som Bucht själv beskriver det – i likhet med Sibelius ta vara på ungdomens ingivelser.

Jan W. Morthenson har sedan 1900-talets andra hälft varit verksam som tonsättare och, under en period, dessutom som bildkonstnär. I slutet av 1960-talet började Morthenson utveckla det han kallar för metamusik: musik med syfte att kommentera eller reflektera över annan musik. I Ancora för stråkkvartett behandlar Morthenson fragment av folkmusik på en mängd olika, varierade sätt.

På liknande sätt som Morthenson kommenterat folkmusiken med Ancora har han gjort med exempelvis begravningsmusik i Farewell från 1970 och militärmusik i Alla Marcia från 1973. Det senare verket är i tre satser, skrivet för stor orkester, Frälsningsarméns damkör, stroboskop och tape, och avser bland annat att åskådliggöra militärmusikens våldsamma drag.

Läs mer på Svensk Musikvårshemsida: https://svenskmusikvar.se/konsert/stenhammarkvartetten